Det finns tillfällen då man börjar tro på ödet. Jag har upplevt ett flertal sådana men bara ett par perfekta. Ofta har det varit i mitt fall fråga om personliga möten som gett mig mycket. Men personliga möten där allt liksom stämt på en gång, klickat. För att allt ska stämma har det också krävts ett närmast perfekt uppträdande från mig själv, något som är ytterst osannolikt eftersom jag är hopplöst socialt inkompetent. Alltså är ytterst sällan allt stämmer så där och jag säger precis rätt sak i just rätt ögonblick. Jag förstår inte hur det går till (jag får i och för sig inte fettförbränning heller) Jag har heller aldrig lyckats återskapa sådana moment, det är nog inte meningen att man ska kunna det. Fast jag önskar att jag kunde få uppleva de där ögonblicken lite oftare. Det gör jag allt. Vissa av de där perfekta kvällarna skulle jag bra gärna få repriserade också. Men det kommer nog aldrig hända.