Jag har av någon anledning svårt att ta till mig all ny teknik som översköljer oss hela tiden. För mig är en riktig telefon en bastant sak på ett par kilo bakelit med nummerskiva och trasslig sladd. Jag gillar inte alla de här nymodigheterna som envisas med hela tiden. Kanske är jag i ett tillstånd som kan kallas det teknologiska klimakteriet om det nu finns något som kan kallas så. Vad vet jag, i mina öron låter det som en bra och målande term. Bakåtsträvare skulle andra säga. Då brukar jag undra vad det är för fel med den saken. Det är väl bättre att sträva bakåt än inte alls. Stillasträvare finns det däremot få av fast det egentligen borde vara absolut vanligast. Eller alltså. Jag vet inte. Det är lika bra att erkänna jag är vilse i tillvaron och vet inte vad jag pratar om. Så nu var det sagt.